Augustifamiljen

Åtta månader alltså. Hej på er!

 

Som jag har saknat allt som har med bloggen att göra. Har saknat ljudet av fingrarna som plinkar på tangenterna. Bildredigeringen. Bilderna. Kommentarerna. Ni som läser. Uppföljningar och uppdateringar. Familjen som är med på sitt hörn. Tid för mig själv och sånt jag tycker om att göra. Bland annat.

 

Det var inte ett helt självklart val, och är det fortfarande inte, att låta bloggen falla bort i glömska under en period. Men det var den eller mig det gällde. Orken tog slut. Totalt.

 

Den största tidsbristen beror såklart på barnen och det faktum att dom helt enkelt tar sjukt mycket tid och kraft i sig. Men i våras var det badrumsrenoveringen i kombination med helt fel val av "snickare" som gjorde att luften helt gick ur.

 

Enkelt sammanfattat så blev ingenting som jag ville. Det började ok för att ganska snabbt kännas helt fel.

Och fel nummer ett var att jag skulle ha anlitat kompetenta och utbildade snickare. Inte en gammal målare och hans son som var självlärda inom byggandet. För det är stor skillnad på att vara en riktig byggfirma/snickare med erfarenhet, mot att ha byggt och renoverat sitt eget hus. Vilket visade sig rätt snabbt, men dum som man är tror man att det ska bli bättre. Till att börja med verkade de inte alls förstå hur man bygger badrum med dagens tekniker, de byggde fel, tog för lång tid på sig, fikade alldeles för mycket på vår bekostnad osv. Det var även skitsnack från den äldre både här när han inte trodde att jag var hemma, men även mina kollegor i färgbutiken fick sin dos av hans skitsnack om mig som kund.

 

När jag tillslut fick nog, låg vi långt över budget med rätt mycket arbete kvar att göra. Både med badrummet och i hallen utanför. Så det blev att sparka ut "snickarna" och ta över själv. Kvällen efter att de hade packat ihop alla sina verktyg och lämnat huset, var det som om hela jag kunde andas ut. Johan hade åkt till Barcelona samma dag för en träningsvecka med fotbollen, så jag och barnen fick hjälp av mamma och pappa som städade undan allt skräp och bråte som hade ockuperat barnens rum under fem veckor. Helgen vilade vi mest men sen var det bara att sparka igång.

 

En golvfirma flytspacklade golvet och la in plastmattan samt tätskiktsmattan som skulle vara under kaklet, och sen gjorde jag resten. Kaklade och satte väv. Målade och spacklade. Fogade. Var med barnen. Tvättade. Räknade kalkyler och tog fighten om felaktigt innehåll på fakturorna från "snickarna". Grät. Tappade hår. Duschade hos mina föräldrar. Torkade bajsrumpor och mat från golv och möbler. Läste sagor och var arg för det mesta. Spacklade, spikade lister, målade väggar, målade lister, målade golv osv. Varje kväll, någon timme här och där när jag orkade eller när Fred var vaken höll jag på däruppe. Måla, spika, borra, mäta. Passa barn. Fixa med företagsgrejer. Planera semester. Åka på kalas. Jobba i färgbutiken. Hata snickarna. Älta. Insåg att jag hade fått kopparförgiftning och plockade ut min spiral. Började må bättre. Var mindre arg. Fick mer energi. Kände mig lugnare och gladare. Men fortfarande förbannad för sånt som fortfarande var fult på grund av dom. Orkade inte ta en till strid utan betalade det vi kom överens om trots att det inte kändes helt bra. Innertaket är fortfarande inte rakt, dörren är fortfarande felplacerad, eluttagen är fortfarande inte så som de skulle ha varit, dörren till barnens rum har jag själv fått plocka bort och flytta ut en decimeter för att det såg förjävligt ut. Bland annat.

 

Och det här är den korta versionen. Den långa tröttar ut vem som helst. Tillochmed mig. Men nu har det gått en tid och jag känner att jag orkar skriva igen. Orkar och vill berätta hur det gick med badrummet. För det är inte heller självklart. I huvudet har jag formulerat det om och om igen. Där vill jag att alla ska veta vilka urusla "snickare" vi hade. Att sätta det på pränt är inte lika självklart.

 

Själv fungerar jag ju så att jag alltid går 100% in i nåt. Oavsett vad det är. Helhjärtat eller inte alls. Och tyvärr blir jag ofta besviken när andra inte lever upp till de förväntningar och krav jag har, eller när någon inte jobbar lika effektivt och enkelt som om jag skulle ha gjort själv. Idén med att leja bort badrummet var ju att vi inte kunde/vågade göra allt själv, men framförallt skulle vi inte ha tid att bygga om allt själv eftersom vi bara skulle kunna lägga max ett par timmar/dag på det. Att då ha snickare som inte jobbar heltid och verkligen kommer någon vart blir så otroligt frustrerande. I snitt var dom här 3,5 timme per dag i 17 dagar. Tänk er körtid och framkörningsavgifter fram och tillbaka till oss, uppstart av arbete varje gång de kom hit, lunchraster, fikaraster, upphämtning av material mm. Effektiv arbetstid kanske låg på max två timmar per dag - och då gör jag det hellre själv. Punkt. Att skruva OSB-skivor och gips gjordes omständigt. Att sätta in en dörrkarm tog för lång tid, att räkna ut hur en dörrkarm skulle sättas in tog för lång tid. Många moment de gjorde tillsammans, tog för mig halva tiden att göra själv. Och jag har aldrig gjort vissa saker!

 

Tänker fortfarande på alla tusenlappar vi har lagt på dom i onödan och hur sjukt mycket mer vi kunde ha fått för pengarna. Och det tråkiga i att fortfarande inte vara nöjd med deras utförda arbete. Det har varit många vändor i skallen kan jag lova. Funderade på att kontakta en besiktningsman eller konsumentombudsmannen för att höra hur vi skulle göra, men tillslut orkar man bara inte. Betalade som sagt, trots att det var massor på fakturorna som inte stämde.

 

Idag ångrar jag det. Hade jag haft energi kvar så skulle jag ha bestridit fakturorna och krävt att de fixade till sånt som inte var rätt och snyggt. Inte sagt att jag fixar det själv, bara för att jag inte ville ha dom i huset nåt mer.

 

Men det är en väl lärd läxa. Att kolla referenser och anlita hantverkare man litar och känner förtroende för är kanske det viktigaste man gör vid en större renovering. Sen löser sig det mesta allteftersom.

 

Så. Nu vet ni hur det ligger till. Ni som fortfarande kikar in här. Nya tag är tagna och snart kan vi förhoppningsvis dra igång ytterligare ett projekt. Får bara hoppas att det går bättre denna gång ;)

 

Nu ska jag ta och krypa ner i sängen bredvid minstingen. Han som redan hunnit bli ett år och två månader och fortfarande är världens gosigaste unge. Mer om allt annat kommer så småningom. Och bilder på övervåningen såklart. Så fort jag hinner!

 

Ha det bäst!