augustifamiljen

 

Ljudet av lillkorven som behagar vakna redan tjugo över fem. Prasslet i täcket när Lilli vänder på sig men fortsätter snusa. Klinket i glaset när jag blandar min oboy. Fågelkvittret utanför fönstret. Lillebror som nöjt smackar på sin macka.

 

Vi har varit vakna länge och nu hör jag hur det börjar röra på sig på övervåningen. Lilli har sovit utan blöja hela natten och förhoppningsvis kissade hon aldrig ner sig. Vet inte än. Blir den stora snackisen idag annars skulle jag tro.

 

 

Solen riktigt flödar in här i matsalen medan jag kikar runt på Ikeas hemsida efter saker. Lilli ska äntligen få en stor säng så Ebbot kan få hennes, så jag och syrran far på en liten Haparanda-tripp om en stund :)

 

Hej på er, vad roligt att vara tillbaka! Nu är vi någorlunda installerade i huset och idag kopplade vi in ett sprillans nytt 4G-abonnemang här i kåken så snart kan ni ta del av så mycket mer!

 

Hur har första tiden varit då? Jo, massor faktiskt. Bara massor.

 

Massor av intryck, beslut, bärande, flyttande, städande och allt sånt där som vanligtvis kommer med en flytt. Det vi inte hade räknat med var dock ungarna. När vi planderade flytten och vad vi skulle göra innan vi kunde flytta in på riktigt tänkte vi faktiskt inte på ungarna, om vi ska vara helt ärliga. Vi trodde kanske att dom bara skulle sitta lite fint i periferin medans vi styrde upp allt och hann riva ut och snygga till inte bara ett rum, utan två. Minst. Men där tog vi alltså rejält fel. För dom har ju varit och krävt precis så mycket som dom brukar göra. Mat, sovstunder, tjat, gråt, lek, kramar - och framförallt tillsyn.

 

Vem håller koll när den andra bär? Vem tar ungarna när vi kör alla saker? Jag trodde du hade koll... Osv. Ni fattar. Det har med andra ord varit en påfrestande vecka och framåt nio om kvällarna orkar jag knappt hålla ögonen öppna längre. Men snart har vi i alla fall rott det värsta/mesta i hamn vad gäller installationen. Och det hade absolut inte gått utan all den fantastiska hjälp vi har fått. 

 

Föräldrar och syskon och morbror som ställt upp med allt från traktorskottning, bärhjälp, körning till utlåning av släp och bil, barnpassning och goda råd. Det har varit guld värt och vi är så tacksamma. Kärlek till er ♥

 

Såhär har det i alla fall sett ut under den gångna veckan.

 

Lilli har redan hittat sin plats. Heltäckningsmattan är utriven i deras rum och kvar att göra är i stort sett allt, förutom just mattan. Till helgen, har vi sagt. Då gör vi ett ryck igen.

 

Första morgonen möttes vi av vatten på golvet och ganska snabbt kunde vi konstatera att det var helstopp i avloppet. Efter två dagar med misslyckade försök med rensband och andra metoder fick vi ringa hit rörmokaren. En kvart senare hade vi äckelvatten på källargolvet, en uppbruten panelvägg samt ett avsågat gjutjärnsrör med ett hål i. Och en otrevlig räkning att vänta.

 

Men vi trivs i alla fall med ljuset huset bjuder på. Aaah, detta välgörande underbara ljus som tidvis dränker våra rum!

 

Arla frukostflingor. Från och med idag lovar jag även mig själv och mina barn att aldrig mer köpa annat än ekologiska russin. Efter att ha läst naturskyddsföreningens rapport om bekämpningsmedel i vindruvor ryser jag och ångrar att jag ibland köpt vanliga. Fy fan, på ren svenska! Burken ni ser högst upp i bild åkte direkt i soporna och byttes ut mot ekologiska. Klicka här om du också vill ta del av rapporten >>

 

Tänk så typiskt. På Instagram och i bloggar och på Facebook har jag nu följt barn efter barn som sjuknar in med feber och snuva och bara bett till högre makter att vi får klara oss. Och jädrar i min själ, det hade vi nog kunnat gjort.

Men jag gjorde det förbjudna. Igår tänkte jag tanken, observera att jag bara tänkte - inte sa det högt som alla dom andra gångerna - att "nähä, men nu var det nog länge sen ungarna var sjuka, minsann. Vi blir nog inte sjuka i jul". I samma sekund som tanken snuddade mitt sinne gick en ilning genom hela mig och snabbt försökte jag radera minsta lilla tanke på att vi minsann kanske skulle klara oss. Sudda sudda, jag skoja ba med mig själv liksom. För tänker man det - eller säger det högt - blir dom sjuka. Det slår aldrig fel.

 

Och visst blev det så. Innan vi gick och la oss igår var Ebbot täppt i näsan och nyste ett par gånger. Och imorse hörde vi det bekanta ljudet av Lillis hemska hosta. Resan till äventyrsbadet i Boden ställdes naturligtvis in och några timmar senare hade hade vi en nedbäddad dotter med 39 graders feber.

 

Typiskt? Litegrann.

 

 

Fördelen med att ha febriga barn är dock att det blir ganska lugnt och skönt på torpet. Man har Shaun-maraton, läser sagor och får ha dom i knät längre än några sekunder och så hinner man exempelvis dricka varmt kaffe och visa upp sina senaste fynd på årets julrea. Minsann.

 

I vanlig ordning är jag dock sämst på att hitta något på just rea, så koftan från HM och byxorna från Gina hittas bland ordinarie sortiment tyvärr.

 

Satt och rensade lite foton igår. Tidskrävande in i döden och självklart helt omöjligt utan att stanna upp hela tiden för att jämföra likheterna mellan våra barn. Januari 2011 mot November 2012. November 2011 och Juli 2012. Fram och tillbaka.

 

Och ibland hittar man dom där små bildbevisen på att dom faktiskt är galet lika.

 

Nu har jag äntligen fått tummen ur och skickat in en bild till både Piteå Tidningen och Smålandsposten. Tänk att det ska behöva ta fyra månader att få till en fin bild på ungarna alltså. Eller ja, fina bilder på ungarna har jag ju mängder av, men ingen som riktigt lämpade sig för tidningen.

 

Oh well, bättre sent än aldrig - och sånt där...

 

Ååh, vilken härlig känsla jag har i magen just nu! Har haft en dejt med gamla vännen Anna ikväll där vi har gått igenom vad som ska göras med bloggen/hemsidan till hennes nya hudsalong som öppnar om några veckor. Blir nya foton, lite text och någon enkel design till att börja med och sen får vi se ifall det kopplas en vanlig hemsida till det också.

 

Sen har det ju skvallrats en hel del också, förstås. Vi har ju inte träffats på typ tio år eller nåt, så det fanns ju hur mycket som helst att prata om. Riktigt roligt! Och riktigt roligt att vi kör ett litet samarbete, det känns liksom så vuxet. Var verkligen sjukt kul att se henne igen och jag hade nog kunnat sitta hela natten och bara prata tror jag.. Samma tokiga Anna men ändå så mycket mognare och tryggare än den man kände för så länge sedan :)

 

Hursomhelst, tänkte bara kika in och säga hej. Den där tävlingen jag pratade om kommer upp imorgon (lovar!) och recept och pompominstruktioner kommer så fort jag bara hinner. Nu blir det en nattamacka och bamsekramar med finaste sambon.

 

Puss på er ♥

 

Ikväll känner jag mig sådär extra sentimental. Lyssnar på Bo Kaspers och dricker Chai Té från Espresson House och har fortfarande Lillis underbara väsen på min näthinna. Hon är bara så otroligt fin alltså. Ni förstår inte. Hon har såna saker för sig den flickan att det skulle ta en hel vecka att försöka förklara och visa er. Hon är så go, hon är så mycket, hon är så fantastiskt duktig på allt hon tar sig för - och hon låter hela tiden. Och då menar jag alltid. Alltid nynnandes eller så kommer det ett högt gällt skrik eller rop helt apropå.

 

Hon ska alltid hjälpa till och hon ska alltid göra rätt för sig och ibland blir det fel och ibland blir det rätt.

 

Som ikväll, då skulle hon flytta på kattens skålar och spillde ut lite av hans vatten på golvet. Då hämtar hon Legolådan och ställer den under byrån i köket där vi har kökshanddukar och på tå pillrar hon ut en handduk för att lägga över det utspillda vattnet. Typ såna där saker. Tåcka, säger hon. Piiija! Spillde du? frågar vi i kör och torkar våra stolta föräldraögon från en tår eller två. Vi som sitter på golvet i vardagsrummet och iakttar vår stora tjej som blir ännu större framför våra ögon.

 

Jag kan fortfarande inte förstå att du snart fyller två år. Två!

 

Du är så himla stark och du fortsätter att sträva och gå din egen väg och kan redan så mycket fast du bara är två. Du kan klä på dig själv och du kan borsta tänderna själv. Du kan kratta löv och skära gurka med vass kniv och du kan torka lillebrors rumpa när vi byter blöja. Du kan duscha själv och gå på toaletten själv, skala clementiner och låsa upp ytterdörren. Du kan skratta på låtsas och du kan skratta på riktigt, det där underbara fnittrande skrattet där du nästan kiknar så roligt det är. Med hela kroppen och med hela ansiktet.

 

Ditt vackra ansikte med dom stora kloka ögonen. Du är så fin och go och dina pussar och kramar går rakt in i våra hjärtan.

 

Du kommer bli något stort min älskade dotter.

 

 

Idag är det Ebbot som invigs i Tomtar och troll-världen och jag blir så galet sentimental och kär i mina barn när jag ser hur gulliga dom faktiskt har börjat vara ihop. Lilli har förändrats ännu mer till det bättre under tiden vi har varit i Stockholm faktiskt.

 

Kanske också ska tillägga att det är riktigt gött att vara hemma igen. Nu har jag tankat energi och ska försöka klura ut både det ena och det andra, och så ska jag fortsätta njuta av att vara mammaledig. Däremot måste jag boka in mig på massage hos grannen pronto, känner att rygg och axlar har tagit rejält med stryk av att ha suttit i bilen drygt 240 mil senaste tiden. Plus dålig amningsställning och blöjbyten i knähöjd.

 

 

När Ebbot föddes kom den där halabaloo-reaktionen på Lilli ganska omgående. Hon grinade och skrek mer än vanligt, hon klöste honom i huvudet när vi tittade bort. Hon drog honom i foten och hon bet honom i huvudet (hon bet tre andra barn också för den delen) och hon tog ut sin frustration på Ebbot när vi bad henne sluta med något. Hon började även lugga i stort sett alla som flashade sin kalufs framför henne, och då speciellt lite försiktigare barn (kusinen Eddie är numera rädd för henne) som hon kanske kände att hon kunde sätta på plats.

 

En mycket intensiv period med andra ord och jag minns att en av mina bloggvänner berättade att det hade tagit ungefär två- tre månader för hennes dotter att acceptera tillskottet (det är samma åldersskillnad på våra barn nämligen) och att det då kunde variera från dag till dag men att det i huvudsak numera fungerade bra. När hon skrev detta gick det en ilning genom kroppen, för hur? skulle man palla två till tre månader av sånt här beteende liksom? Tre månader är ju en evighet! Och att ständigt behöva vakta lillebror, att behöva lyssna på förtvivlat gråt när han fått en smäll på käften, trösta lille och trösta stora, förklara att han får ont samtidigt som hon också gråter kändes verkligen som en övermäktig uppgift som aldrig verkade vilja få ett slut.

 

Men vet ni vad?

 

Nu har det gått (dum dum duum) inte bara två, utan två och en halv månad sedan han kom, och skillnaden är faktiskt total. Visst, det går fortfarande från dag till dag (som Melanie sa), men överlag är det en mycket gladare och harmoniskare dotter vi har. Hela förra veckan gjorde hon knappt annat än att uppvakta, stoppa i tutten, hjälpa till, hämta blöjor och filtar till honom. Ge honom pussar och höll honom utan att mosa. Klappa utan att klappa till och stoppa i tutten utan att klösa.

 

Och den här veckan verkar gå lika bra. Hon är trotsig och kan själv, såklart - hon är ju trots allt två år snart - men inte elak. Och får hon ett infall att dra i exempelvis mitt hår, så slutar hon mycket fort och börjar klappa och smeka istället (förutom på Eddie, honom fortsätter hon sätta på plats tydligen).

 

Man pratar hela tiden om att det är en så stor omställning att få barn, men jag skulle nog vilja påstå att omställningen är waay större när man helt plötsligt har två. Två som ska ha uppmärksamhet, två som ska få sova, två som ska äta (helst samtidigt) och två som ska packas in och följa med överallt. Dessa två månader hon behövde på sig att "ställa om" är ungefär vad man själv behöver för att komma in i gängorna som tvåbarnsförälder. Och då har vi ändå haft en enkel bebis som har sovit sig igenom sina första månader, utan vare sig magknip eller övertrötthetsskrik eller andra saker som kan påverka hur familjen som helhet mår. Att han har mått och sovit så bra (även nattetid), har gjort att jag och Johan har mått bra och faktiskt har kunnat ta Lillis beteende med fattning (ja, för det mesta då). Och faktiskt kunnat njuta av våra dunungar även om vissa stunder har varit jobbiga. Som man kunnat förvänta sig när man får barn med tätt mellanrum.

 

Och tänk. Om nåt år till. Då är dom nog bästa vänner och har helt andra bekymmer än svartsjukeslaggisar.

 

Mina små korvar.

 

Hamii [ha:miiii] = det här är min.

Bebija [be:bhijaaa] = bebisens.

Mamaa [ma:maaa]  = mammas.

 

Uttalas med en fransk touche.

Köpte en ny docka och vagn till Lilli för att neutralisera lillebrorsan litegrann, då vi återgick till det vanliga vardagslivet igår, som verkligen gick hem! Hon har lekt med sin egen bebis i stort sett hela tiden sedan hon fick honom, och när jag ammar lillebror kommer hon och sätter sig i soffan och ska amma sin. Och det gör nästan ont i en så fint det är när hon packar ner honom i vagnen och går omkring och pratar med honom, precis som vi gör med mini. Nästan så man ser sig själv, för.. ehum.. ja en sisådär tjugofem år sedan. Eller nåt.

 

Annars är allt fint här. Johan började som sagt att jobba igår igen efter nio veckors ledighet! och det går då långt över förväntan. Trodde att det skulle bli kaos redan första dagen, men faktiskt blev det lugnare än det varit på hela sommaren eftersom Lilli inte behöver dra uppmärksamhet till sig från båda. På dessa två dagar har hon varit mycket mer kramig och harmonisk än hon varit sedan han gick hem på semester, så det är jätteskönt måste jag säga!

 

Idag har jag även varit till MVC på efterkontroll där allt såg fint ut. Barnmorskan berömde både den fina bebisen och mamman för att hon gjort sina knipövningar minsann.

 

 

 

 

Skönt sommarväder, bra dagsflow, glada barn, påhälsning av vännen Andreas och dottern Sally och en ljuvlig avslutning i lekparken med kameran, barnen och mormorn och morfarn medans Johan var på träning. Dagens smolk hette dessvärre akutbesök-hos-tandläkaren-för-rotfyllning och därmed kan jag kyssa drömmen om en ny kamera adjö. Trist som tusan, men vad ska man göra? Fyller ju ändå trettio snart, så kanske vågar man hoppas på allmosor till tantens drömmar istället ;)