augustifamiljen

Som dom allra flesta vet så gick jag över tiden med henne å det grövsta. Hon var beräknad till den 14/10 men kom den 31/10. Igångsättning blev såklart även det nödvändigt tillslut. Lördagen den 30:e åkte vi in till Växjö lasarett för igångsättning med gel. Hade då hyfsat regelbundna sammandragningar, men inte tillräckliga. Gelen ökade succesivt på värkarna, men det var relativt lugnt hela lördagen faktiskt. Vi hängde på rummet på BB. Åt, spelade kort, kollade på Gudfadern, blev undersökt osv.



Framåt kvällen hade jag hyfsat ont och fick ett par alvedon innan vi gick och la oss. Sov inte så jättemycket, eftersom man har svårt att sova när det kommer värkar med ett par minuters mellanrum. Klockan fyra vaknade jag till lite mer från dåset, och kände att värkarna var något kraftigare. Barnmorskan gjorde en undersökning, var öppen 4cm, och fick nu flyttas till förlossningen. Tog ett varmt bad på morgonkvisten, och efter det kändes det tyvärr som att värkarna avtog litegrann.

Under morgonen tog dom även hål på fosterhinnorna (ca 09.00) följt av värkstimulerande dropp nån timme senare. Och då jäklar kände man skillnad på värkarna. Klarade mig dock utan bedövning än så länge. Förmiddagen gick hyfsat bra ändå tyckte jag. Öppnades väl nån centimeter till. Var dock sjukt trött, så runt två tänkte jag att epidural skulle vara bra, så jag kunde sova/vila lite. Så efter fyra försök att sätta epidural (av en mycket nonchalant narkosläkare) trodde jag att det var lugnt. Tog dock inte lång tid innan jag misstänkte att slangen med bedövning satt fel, eftersom högra benet domnade av samt att värkarna tillochmed kändes värre nu. Fick ingen vila alls mellan värkarna, då epiduralen gjorde att det krampade i musklerna från halva ryggen fram till naveln. Det var väl ungefär här jag kände att detta var den sämsta dagen i mitt liv! Efter att ha kämpat med "dubbelgående" värkar i ca fem timmar, spytt som en gris och inte sovit alls tänkte jag faktiskt ge upp. Tills dom stängde av epiduralen runt halv åtta på kvällen. Då blev man ju människa igen. Värkarna (mina egna) fortsatte galant och jag andades lugnt igenom dom flesta. Benet började återfå känseln och jag kunde äta och dricka lite igen. Sista timmarna gick sedan relativt bra... visst gjorde det ont och visst var man helt slut, men när barnmorskan sa att allt gick så fint och att jag var öppen 8-9cm klockan 21 ungefär, så plockade man fram alla extrakrafter som fanns. Runt 22 var jag helt öppen och fick sitta på en potta för att Lilli skulle åka ner mer, och runt 23 var det dags att börja krysta. Där gick verkligen allt bra, och jag hade bra flyt med lustgasen som jag äntligen hade koll på hur det fungerade. Tidigare under dagen hade jag provat lustgasen men blev bara yr och illamående, så jag la ner det för ett tag. Krystarbetet gick fort och klockan 23.23 var hon ute. Ordet lycka hade fått en helt ny betydelse!



Lång tid tog det, men förutom incidenten med epiduralen så tycker jag att det var en mycket fin och mäktig upplevelse. Kanske inget man vill göra om på en gång, men definitivt inte så hemskt att jag aldrig vill göra om det! Stunden precis efter att hon var ute, var nog den som var värst i så fall. Moderkakan som skulle ut samt att jag fick sy ett par bristningar, gjorde nästan ondast av allt!

Men såklart är hon idag värd all smärta i världen.