augustifamiljen

Med bara fem dagar emellan kom dom, våra guldklumpar. Den första klumpen var en gosse (Elton) på 4200gram och den andra en tös (Lilli) på 4026gram. Båda var 52cm långa. Och som vi hade längtat! Både jag och Angelica hade gått våra två veckor över tiden, blivit igångsatta och båda förlossningarna tog en halv evighet. Den ena slutade med kejsarsnitt, den andra blev den "vanliga" vägen. Båda mammorna var väldigt små & spinkiga innan graviditeterna, men lyckades även där gå upp ofantligt mycket i vikt bägge två. Och så långt skiljer sig inte historian så mycket. Vi hade faktiskt kusligt lika gravitiditeter. Våra ungar skulle tillochmed ha sjukt mycket hår, på grund av all halsbränna vi hade.. Som synes, så blev ingen av dom begåvade med en tjock kalufs!

Den stora skillnaden tar dock sin början ungefär ett och ett halvt dygn efter att lille Elton har tittat ut, då läkarna på Växjö lassarett misstänker att han har fel på sitt hjärta. Vi skulle precis på första utvärderingen om igångsättning, när vi som hastigast hinner träffa två förstörda föräldrar utanför hissarna på våning 3. Dom skulle åka akut ner till Lund för att operera Elton. Världen fullkomligt rasade.

Nu är ungarna precis fyllda tre månader och har minst sagt fått olika starter på livet. Elton har opererats tre gånger, har stuckits med sprutor otaliga gånger, träffat fler läkare än dom flesta gör under en livstid och spenderat mer än två tredjedelar av sitt liv på BIVA (barnintensiven) i Lund. Hans sjukdom heter HLHS och är en av de allvarligaste hjärtsjukdomarna som kräver tre stora operationer under det första 1,5 året. Första OP gjordes när han var en vecka, och andra genomfördes för två veckor sen ungefär. OP gick över förväntan, men Elton fick en infektion några dagar senare och blev akut opererad, vilket nu medfört att dom inte kan åka hem riktigt än. En "svamp" ska sitta i bröstkorgen och suga upp var, tills allt är borta. Svampen kollas av ett par gånger/vecka för att avgöra om man ska sätta dit en ny, eller sy igen Eltons bröstkorg. Fick SMS av Angelica igårkväll och tyvärr fick svampen bytas, så vi hoppas att kollen som görs på tors/fre ser bättre ut. Då kanske han kan sys ihop och dom kan börja göra sig klara för hemfärd. Hon gissade på ca fjorton dagar till därnere, och det innebär att vi (hope, hope) kan äta allahjärtansdag-middag ihop den 14e.

Längtar så otroligt mycket tills allt har lugnat ner sig för dom. Klart är ju att deras familjeliv blir annorlunda motför vårt, men klart är också att vi kommer kunna umgås mycket mer nu när Elton förhoppningsvis är mindre infektionskänslig. Jag hoppas också att hans lilla kropp hinner ta ikapp det som gått förlorat genom att ligga still efter alla operationer, och att han inte hamnar efter så mycket. I fortsättningen kan vi dock följa utveckligen via Angelicas nya blogg, vilket känns skönt. Man vill egentligen inte "ringa-och-störa" men gör det såklart ändå. Nu kan vi läsa oss till om vad som händer, och dom slipper ha dåligt samvete för alla missade SMS och samtal. Tills dom är hemma då såklart, för då får man förhoppningsvis liverapportering istället!

Det här var såklart ingenting vi diskuterade när vi var gravida. Angelica var mest rädd för navelsträngen runt halsen, och jag var rädd för att nåt skulle hinna hända innan förlossningen. Eller nån såndär missbildning man ser på brittiska dokumentärer. Hjärtfel och allt som det innebär fanns inte på kartan. Alls. Och ändå är det 1000 barn om året som föds med det. Det är nästan tre barn om dagen, och den vanligaste defekten jämfört med andra medfödda sjukdomar. Och vi som bara skulle powerwalka runt sjön, sippa kaffe, hänga på BVC och skvallra hela dagarna...

Jag kommer med all sannorlikhet rapportera och berätta lite då&då hur det går, men vill ni själva läsa så hittar ni Angelicas blogg här. Det är verkligen en hjärtskärande historia, oavsett om man känner dom eller ej!