augustifamiljen

Hjälp, vad stor vår lilla tjej börjar bli nu alltså. Idag blir hon 13 månader och nu känns det verkligen som att hon fattar saker. Hon går och lägger kissblöjan i soporna själv, hon klär ut sig med våra mössor och skrattar åt sig i spegeln, står och diskar och skvätter vatten, äter själv och förstår fler och fler uppmaningar. Och hon når ner med fötterna när hon sitter på giraffen så hon kan köra runt med den, gungar häftigare på gunghästen och skrattar när hon åker pulka. Och klättrar överallt.

Som om poletten har trillat ner liksom. Härmar oss i det mesta vi har för oss och går omkring och skrattar för sig själv hela tiden. Börjar även vara sådär bråkig och får gummiarmar när man lyfter bort henne från exempelvis badrummet och spänner ryggen utåt när man försöker tvinga ner henne i bilstolen. Och klär av sig. Ja men heeela tiden. Pyjamasen med knappar ligger alltid i en hög vid vristerna, mössa och vantar avslängda utmed ostdisken på Ica och snart får hon nog kläm på det här med blöjan också.

Det är bara när hon gråter hejdlöst eller sover som hon blir den där nyfödingen igen. Den som är så skör och bräcklig och liten att det nästan gör ont i hjärtat när man nås av insikten och drar lite efter andan - enbart för att hon faktiskt inte kommer att vara liten för alltid.

Hon ska bli stor och gå på disco, få en hel uppsättning tänder, hångla med killar (eller tjejer), kanske tjuvröka och dricka folköl. Utbilda sig och skaffa egna barn och bli vuxen och helt självständig. Och det känns bara så konstigt. Knappt hinner man förstå att man är mamma, så är ungen vuxen och utflugen liksom.

Nu är det visserligen rätt många år kvar. Men ändå. Lite svindlande är det allt, det här med kretslopp.



Men än sålänge är hon liten och tycker fortfarande om snören och disk. Och det passar vi på att njuta lite extra av!